Sandra

Jag är inte en sådan som tycker synd om mig själv, jag lever på hoppet om bättre tider och försöker vara glad utåt så gott jag kan, men tillslut orkar man inte och allt bara brister, det hände imorse, hur mycket jag än försöker så har tentorna en förmåga att vända sig mot mig som aldrig förr, hela terminen har varit ett stort mörker och inte nog med det, omtentan i externredovisning igår tog knäcken på alla som var där och skrev, hur i hela fridens namn kan man göra en omtenta dubbelt så svår som orginaltentan bara för att folk som klarade den sa till läraren att den var för enkel...?! Jag tippar på att ca 1% kommer få Godkänt på den omtentan för det var bland det sjukaste jag sett på länge, det är en A-kurs för tusan, GRUNDläggande kunskaper inte ingående djupa microkunskaper på områden som möjligtvis nämns i böckerna.. kom igen!

Det är tur att jag har världens finaste och mest förstående pojkvän för utan honom vet jag inte vart jag hade tagit vägen nu, han lyssnar, förstår, försöker hjälpa, tröstar, lider med mig (vilket jag inte vill men det är väl svårt att undvika dessa stunder) och tar hand om mig så gott han bara kan och hinner med, så fruktansvärt tacksam över att jag har honom, så Där har vi lyckan i livet, han och alla fina vänner samt mitt nya gymnastiklag med alla härliga tjejer och kille och så underbara tränare!

Om man endå kunde klara sig på bara vänner, gympa och kärlek.. men tyvärr så måste man klara skolan med annars får man inte låna pengar från CSN och Då är det rätt kört för mig..

Nej nu får jag sätta på lite glad julmusik, försöka få i mig lite lunch och bita tag i ekonomistyrningen! 

När jag kommer hem till jul så ska jag krama er alla där hemma så mycket jag bara kan, fånga kärlek, värme och styrka för att kunna åka tillbaka till Örebro och försöka vända allt på sin rätta sida igen!