Sandra

Nu har mitt nya liv börjat bli vardag, jag har vant mig vid att komma hem till ensamhet efter jobbet, laga mat, diska, städa och allt det där själv. Det är inte speciellt jobbigt, det var ju trots allt mitt val att dela på oss. Men det är annorlunda att sköta allt själv när man gjort det med någon annan i nästan 3 års tid. Men jag vänjer mig nog med detta också. 

En sak jag lärt mig om mig själv tack vare det här uppbrottet är att jag är lite (eller mycket) cynisk av mig. Jag tror alltid att folk kommer såra mig i slutändan till exempel. Så om det är någon (till exempel, en flirt) jag träffar, så oroar jag mig för den dagen då denne ska säga att den inte vill ses mer osv. och jag vet nästan att detta kommer ske, för så blir det Alltid när det är någon jag verkligen känner lite extra pirr för. Som om min kropp vet vilka den ska känna så för, alltså dom som kommer göra mig ledsen, bara för att jävlas med mig. Men sen är det nog så också att jag har ganksa lätt för att falla för fel personer, såna som inte är ute efter något långvarigt utan bara en liten stund av närhet, sen står jag där ensam igen och känner mig lurad.. men jag ska göra Allt i min makt för att undvika detta den här gången! Jag försöker intala mig själv varje dag att jag inte ska skaffa mig för djupa känslor för någon för snabbt. Men det är verkligen svårt! 

 

Jag och mina känslor alltså, att vi Aldrig kan komma riktigt överens... och nej, jag är inte särskilt bra på att vara ensam även om det är just det jag behöver.. men jag är så himla beroende av närhet så det är inte klokt! Men det är bara att härda ut, man kan väl lära gamla hundar att sitta? 

<3

När livet tar en vändning och jag hamnar i känslomässigt stormväder, då får jag skrivlust. Och där är jag nu, livet är påväg att förändras rejält, från något som varit min vardag och trygghet de senaste 2,5 åren. Jag och min sambo har bestämt oss för att lämna varandra, eller det är väl mer jag som har bestämt mig för att det är såhär det måste bli nu. Tyvärr. Jag önskar så att allt kunde vara som "vanligt", att jag kände som jag en gång gjorde och att jag skulle kunna se en framtid ihop med honom, men så är inte fallet, och då får man ta beslut som gör att livet känns som det raseras för en stund. Men jag vet att både han och jag kommer att må bättre av att det blir såhär, tillslut, när vi båda kommit på fötter igen och börjat se framåt mot ett liv, med en ny förhoppningsvis mer passande partner. 

Just nu pendlar jag mellan att gråta floder och att känna mig lättad. Ena stunden pustar jag ut och känner att det här blir bra, nästa kommer jag att tänka på allt vi haft och alla människor runt honom som jag också förlorar i och med detta. Pendlar mellan att känna mig nöjd och att känna mig som världens sämsta människa. Men jag antar att det blir bättre, imorgon är en ny dag och då kanske det kommer kännas lite lite lite lite bättre, räcker med bara lite, så jag iaf klarar av att jobba utan att falla i gråt. 

 

Nu ska jag äntligen ta mig tid att faktiskt lära känna mig själv, på riktigt. Jag har aldrig vetat riktigt vem jag är eller vad jag vill med livet. Utan bara låtit livet pågå och hängt med i svängarna hit och dit utan att någonsin tänka på vad jag egentligen vill. Det är en rätt konstig känsla att ha kommit på såhär pass sent i livet, men jag kanske helt enkelt har nått en ny fas i livet och "växt upp" på något vis.. vem vet. 

Behövde bara få ur mig lite känslor efter en hel dag av soffläge och torkning av tårar. 

En dag blir allting bra, och kanske till och med bättre än någonsin, hoppas gör jag alltid!