Sandra

Nu har mitt nya liv börjat bli vardag, jag har vant mig vid att komma hem till ensamhet efter jobbet, laga mat, diska, städa och allt det där själv. Det är inte speciellt jobbigt, det var ju trots allt mitt val att dela på oss. Men det är annorlunda att sköta allt själv när man gjort det med någon annan i nästan 3 års tid. Men jag vänjer mig nog med detta också. 

En sak jag lärt mig om mig själv tack vare det här uppbrottet är att jag är lite (eller mycket) cynisk av mig. Jag tror alltid att folk kommer såra mig i slutändan till exempel. Så om det är någon (till exempel, en flirt) jag träffar, så oroar jag mig för den dagen då denne ska säga att den inte vill ses mer osv. och jag vet nästan att detta kommer ske, för så blir det Alltid när det är någon jag verkligen känner lite extra pirr för. Som om min kropp vet vilka den ska känna så för, alltså dom som kommer göra mig ledsen, bara för att jävlas med mig. Men sen är det nog så också att jag har ganksa lätt för att falla för fel personer, såna som inte är ute efter något långvarigt utan bara en liten stund av närhet, sen står jag där ensam igen och känner mig lurad.. men jag ska göra Allt i min makt för att undvika detta den här gången! Jag försöker intala mig själv varje dag att jag inte ska skaffa mig för djupa känslor för någon för snabbt. Men det är verkligen svårt! 

 

Jag och mina känslor alltså, att vi Aldrig kan komma riktigt överens... och nej, jag är inte särskilt bra på att vara ensam även om det är just det jag behöver.. men jag är så himla beroende av närhet så det är inte klokt! Men det är bara att härda ut, man kan väl lära gamla hundar att sitta? 

<3