Ständig dödsångest
Länge sedan som vanligt, men när livet bara springer förbi glömmer jag bort att lätta på mina känslor här. För det är precis vad jag har den här bloggen till, att få lätta på trycket i hjärnan och på ett sätt få ur mig lite känslor!
Nu har jag varit alldeles för deppig ett tag, igen.. utan att ha någon egentlig anledning, jag känner mig bara nere, svart, trist och ensam! Det gör mig galen!
Det är mycket som gör mig galen, jag klarar inte av att vara ensam för mycket, för då blir jag så deppig så jag knappt vet vart jag ska ta vägen, hemma var det lättare, fanns alltid någon att åka hem till och få tala ut och få sig lite ny energi.. det är svårare här, betydligt mindre bekantskapskrets, ingen mor, far, bror eller annan släkt!
Ibland slår det mig så hårt att jag börjar fundera på varför jag egentligen lämnade tryggheten där hemma, men sen kommer jag på att jag var så in i norden trött på just tryggheten där hemma, vardagen som bara rullade på, samma visa varje vecka, näst intill meningslöst, känslor som svävade iväg i drömmar, folk som gång på gång krossade drömmarna för att sedan bygga upp dom igen för att sedan riva allt igen.. inte så konstigt att man ville fly, bosätta sig i stan där drömmarna fanns, men när jag kom hit, ja då krossades dom i alla fall.. och då satt jag här, i Örebro, uppsagd på gamla jobbet, på en utbildning jag knappt visste vad det innebar, utan trygghet, familj och vänner och med som sagt, krossade drömmar, krossat hjärta och ett stort lån på en lägenhet i Huddinge, världen föll!
Som tur är kom det en prins på vit häst och fångade upp mig ur mörkret och gav mig hoppet tillbaka, en som betyder otroligt mycket för mig, min Jörgen! Utan honom vet jag faktiskt inte vad jag hade gjort! Så mycket kärlek som han har gett mig undrar jag ens om jag är värd, men jag tar tacksamt emot varenda liten kärleksdroppe jag får!
Så till överskriften, jag lever med dödsångest, jag har vetat det länge, men inte gjort något åt det, för att jag är rädd för vad jag kommer att uppleva om jag får prata med någon som vet precis vilka frågor som ska ställas för att man ska säga vad man bär på inombords!! Jämt och ständigt är jag rädd, tror att jag ska dö, aldrig erkänt det för någon, men jag gör det här, för här vet jag inte vilka om ens någon ser det, men jag får det i alla fall ur mig, ett erkännande, ett första steg!
Mammas sjukskrivning och att se sin älskade mamma må dåligt och tappa stinget, Pappas stroke 2003, se honom förlora det han levde för, jobbet, företaget, oförmögen att fortsätta arbeta, tvingas från villa till liten lägenet, sälja pappas pärla St.Tropez (båten), Tsunamikatastrofen 2004, en kärleksresa, rebirth, hopp om livet, det som skulle bli en tre veckor lång dröm, blev en veckas mardröm och det är där vi har det, tror jag iaf.. dödsångestens uppkomst! Fick aldrig prata ut om hur jag kände efteråt förutom med vänner men det var mest ord som "nej men det är lugnt, vi kom ju hem levande..", men bilderna jag har i huvudet, ljuden jag minns, lukten.. dom har alltid stannat i mitt huvud! Skolan tyckte vi var för få som hade varit med om det så någon krisgrupp sattes aldrig ihop, bra där!
Jag vet precis varför jag får hjärtklappning om det blåser så att fönstrena skallrar, när ett tåg dundar förbi utanför fönstret och bara ökar i kraft och ljud.. katastroftänket jag hela tiden får höra att jag har, ja jag vet precis varför, det är de där minnena som aldrig försvinner, och vetskapen om att vi faktiskt kan försvinna när som helst, var som helst, när vi minst anar det, när himlen är blå och solen skiner finare än någonsin.. Det skrämmer mig, jag vill inte vara utan någon av mina nära och kära, hatar att säga hejdå för jag vet om att det kanske är sista gången vi ses.. jag blir galen!
Nu känns det i alla fall lite bättre, skönt att få skriva av sig medans tårarna forsar.. faktiskt jätteskönt, det här är väl min egna psykolog på ett sätt! Jag slipper svara på frågor, får bara välla ur mig allt jag känner.
Så nu ska jag försöka bli på bättre humör, tänka på vad bra jag egentligen har det, det kunde varit värre och jag har så många fina människor runt om mig även om dom inte sitter här brevid mig just nu!
Nu har jag varit alldeles för deppig ett tag, igen.. utan att ha någon egentlig anledning, jag känner mig bara nere, svart, trist och ensam! Det gör mig galen!
Det är mycket som gör mig galen, jag klarar inte av att vara ensam för mycket, för då blir jag så deppig så jag knappt vet vart jag ska ta vägen, hemma var det lättare, fanns alltid någon att åka hem till och få tala ut och få sig lite ny energi.. det är svårare här, betydligt mindre bekantskapskrets, ingen mor, far, bror eller annan släkt!
Ibland slår det mig så hårt att jag börjar fundera på varför jag egentligen lämnade tryggheten där hemma, men sen kommer jag på att jag var så in i norden trött på just tryggheten där hemma, vardagen som bara rullade på, samma visa varje vecka, näst intill meningslöst, känslor som svävade iväg i drömmar, folk som gång på gång krossade drömmarna för att sedan bygga upp dom igen för att sedan riva allt igen.. inte så konstigt att man ville fly, bosätta sig i stan där drömmarna fanns, men när jag kom hit, ja då krossades dom i alla fall.. och då satt jag här, i Örebro, uppsagd på gamla jobbet, på en utbildning jag knappt visste vad det innebar, utan trygghet, familj och vänner och med som sagt, krossade drömmar, krossat hjärta och ett stort lån på en lägenhet i Huddinge, världen föll!
Som tur är kom det en prins på vit häst och fångade upp mig ur mörkret och gav mig hoppet tillbaka, en som betyder otroligt mycket för mig, min Jörgen! Utan honom vet jag faktiskt inte vad jag hade gjort! Så mycket kärlek som han har gett mig undrar jag ens om jag är värd, men jag tar tacksamt emot varenda liten kärleksdroppe jag får!
Så till överskriften, jag lever med dödsångest, jag har vetat det länge, men inte gjort något åt det, för att jag är rädd för vad jag kommer att uppleva om jag får prata med någon som vet precis vilka frågor som ska ställas för att man ska säga vad man bär på inombords!! Jämt och ständigt är jag rädd, tror att jag ska dö, aldrig erkänt det för någon, men jag gör det här, för här vet jag inte vilka om ens någon ser det, men jag får det i alla fall ur mig, ett erkännande, ett första steg!
Mammas sjukskrivning och att se sin älskade mamma må dåligt och tappa stinget, Pappas stroke 2003, se honom förlora det han levde för, jobbet, företaget, oförmögen att fortsätta arbeta, tvingas från villa till liten lägenet, sälja pappas pärla St.Tropez (båten), Tsunamikatastrofen 2004, en kärleksresa, rebirth, hopp om livet, det som skulle bli en tre veckor lång dröm, blev en veckas mardröm och det är där vi har det, tror jag iaf.. dödsångestens uppkomst! Fick aldrig prata ut om hur jag kände efteråt förutom med vänner men det var mest ord som "nej men det är lugnt, vi kom ju hem levande..", men bilderna jag har i huvudet, ljuden jag minns, lukten.. dom har alltid stannat i mitt huvud! Skolan tyckte vi var för få som hade varit med om det så någon krisgrupp sattes aldrig ihop, bra där!
Jag vet precis varför jag får hjärtklappning om det blåser så att fönstrena skallrar, när ett tåg dundar förbi utanför fönstret och bara ökar i kraft och ljud.. katastroftänket jag hela tiden får höra att jag har, ja jag vet precis varför, det är de där minnena som aldrig försvinner, och vetskapen om att vi faktiskt kan försvinna när som helst, var som helst, när vi minst anar det, när himlen är blå och solen skiner finare än någonsin.. Det skrämmer mig, jag vill inte vara utan någon av mina nära och kära, hatar att säga hejdå för jag vet om att det kanske är sista gången vi ses.. jag blir galen!
Nu känns det i alla fall lite bättre, skönt att få skriva av sig medans tårarna forsar.. faktiskt jätteskönt, det här är väl min egna psykolog på ett sätt! Jag slipper svara på frågor, får bara välla ur mig allt jag känner.
Så nu ska jag försöka bli på bättre humör, tänka på vad bra jag egentligen har det, det kunde varit värre och jag har så många fina människor runt om mig även om dom inte sitter här brevid mig just nu!
Kommentarer
Trackback
